Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guds port
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3,>3
JULOTTAN
väl kalla honom, då han nu kom? Ja, att
hon var olärd och dum, mätte han väl begripa,
nu-n något så när hövlig ville hon ju ändå
vara. »Prästen» kunde hon väl inte säga, för
nämndeman hade sagt, att han var inte färdig
präst än. Men »predikanten» då? Präst det
var ju högre än predikant. Och hade han
inte kommit till prästen, så var han nog
predikant. För det visste hon då, att deras präst
hade varit predikant först.
Nej, se där kom ju nämndemannen åkande
med honom. Trillan stannade just utanför
bron. Å, kära hjärtanes, var det en sån liten
pojke! Aja, lång var han väl, men han såg
så ung och innerligt barnslig ut. Han fick
genast ett rum i Mor Brittas hjärta.
Nämndemannen måste också komma in
och få en kopp kaffe. När han farit igen,
undrade Mor Britta: »Kanske predikanten vill
gå opp och se kammaren sin och göra sig
hemmastadd ?»
Herbert tittade förundrad upp. Sa hon
predikanten? Nej, han hörde väl fel. Han
låtsade om ingenting.
När de burit upp packningen och Herbert
beundrat utsikten från sitt fönster, och Mor
Britta skulle gå ner igen sa’ hon:
»Ja, nu hoppas jag, att predikanten ska’
trivas riktigt bra häruppe.»
Jo, visst sa hon predikanten. Vad var det
för konstigheter?
»Men snälla Mor Britta, inte är jag någon
predikant, inte. Inte ska’ Mor Britta kalla
mej så!»
»Inte? Men han var ju inte färdig präst
heller ?»
»Nej, då.»
»Vad ska’ jag kalla’n då?»
»Säj, Herbert, vet jag! Jag säjer ju Mor
Britta, jag.»
»Nej, se det går då inte an. Då må jag
nu få säga predikanten då.»
Herbert blev rakt förskräckt. Inte hade
han mycken reda på vad predikanter var för
sorts folk. Men det visste han då, att inte
hade han lust att bli hopblandad med dem.
»Nej, nej, säj kandidaten då hellre!»
»Kandidaten!» Mor Britta sa efter ordet
flera gånger. Det var ett nytt ord för henne.
»Jaha, jaså!» sa hon i det hon gick ner.
Så konstigt, tänkte hon. Att han inte vill
heta predikant! Och det som är näst präst
ändå! »Kandidat». Det var väl inte så
stot-skillnad heller. Satte man »kant» i slutet,
så blev det predikant och satte man »kant»
i början, så blev det kandidat.
Nej, nu fick hon inte stå och fundera
längre. Han skulle ju ha mat, hennes gäst.
Då kvällsmaten var aväten, och de suttit
och pratat en stund, gick Mor Britta bort till
skänken och tog fram en till synes mycket
sliten bok, som hon lade på bordet framför
Herbert och frågade:
»Vill han läsa biten för i dag?» Det var
sånt besvär med titlar för Mor Britta. Därför
blev det mest bara »han».
Herbert öppnade nyfiket boken; det var
tydligen en postilla av något slag. Hu, då! Men
så fick han en idé.
»Vill inte Mor Britta läsa själv?»
Hon sa ingenting men började putsa
glasögonen, letade rätt på den 5 maj i boken,
knäppte andäktigt sina händer och läste med
sådan innerlig hjärtevärme den korta
betraktelsen. Herbert hörde verkligen inte
mycket av innehållet. Han tänkte mest på det nya
i hela denna situation. Tänk, om de sett
honom därhemma! Mor Britta lade ihop boken,
böjde huvudet och började bedja. Enkelt och
naturligt talade hon med sin himmelske Far,
tackade för gången dag och bad om Guds
beskydd för sig och sin gäst. Det blev så
förunderligt tyst därinne, då hon sagt amen.
Herbert kände sig på visst sätt gripen. Han reste
sig hastigt, tackade för mat, sade godnatt och
gick upp och lade sig. Det gick ej att somna
så på en gång. Vilket underligt ställe han
kommit till!
Men därnere satt Mor Britta och funderade.
»Nog brukar dorn hålla aftonbön,
predikanterna, som bor här», sa hon för sig själv. Men
kanske han inte orkade, stackars liten! Men
nog skulle han väl orka be en bön ändå!
Hur skulle han väl annars bli frisk. Men så
slog henne med ens en ny tanke. Kanske
hon tagit miste, så det inte var präst, han
skulle bli. Nämndeman hade ju sagt det, men
han kunde ju ha tagit fel. Hon skulle allt
fråga i morgon.
Nästa kväll då Mor Britta återigen kom
med sin postilla och lade den framför
Herbert, och han nästan lite häftigt sköt den ifrån
sig med ett: »Mor Britta läser nog i kväll
också!» då var det, som hon fäste sina milda,
grå ögon på sin gäst ooh undrade: »Hur var
det, var det präst han skulle bli?»
Herbert tittade upp och mötte Mor Brittas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
