Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett oförmodadt arf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven hans mor kallade henne, sökte visserligen efter
något tillfälle att få göra en ensam promenad eller
haf-va ett ostördt samtal med Gerda; men hon visste så
väl att undvika detta, samt baronen alt genom
tillställningar och fremmande, förekomma sådant... att
deraf blef intet. Grefve Ernst, som alltid sett
menniskor-na och i synnerhet qvinnorna i en något mörk dager,
tänkte, då han såg Gerda vid de flesta tillfällen
glömma eller alldeles förbigå konveniensens och
societetslif-vets fordringar, att hon åtminstone hade vuxit upp fri
från all förställning, samt att hon egde ett rent,
oför-derfvadt hjerta. Det yra och hejdlösa i Gerdas väsende,
hvilket, då hon var barn, utgjorde hans plåga, behagade
honom derföre nu. Likvisst hade barnets yrhet varit
en själens oförställda yttringar; hvaremot den nu utgjorde
en mask, bakom hvilken Gerda gömde ett blödande
hjerta.
Vi gå att införa läsaren i den stora praktvåningen
vid Helenefors på brölloppsdagen, några timmar efter
vigseln. Blek, med nästan stela anletsdrag, stod Gerda
i den hvita brudskruden och talade med pastorn.
Hennes läppar hade redan uttalat delta Ja . .. hvilket för alltid
sammankedjade henne vid en man, som hon icke
älskade, och hvilken aflägsnade henne ifrån den hon med
själ och hjerta tillhörde. Gerda tyckte, då hon reste
sig upp ifrån brudpallen, att hjerlat dött, att det icke
mera förmådde slå. Känslolös, som en bildstod,
emot-tog hon alla omfamningar, lyckönskningar m. ra. Ernst
hade med förvåning blickat på sin slumma brud. Nu
voro ändtligen alla dessa tröttande ceremonier
öfver-siåndna, och pastorn hade fört Gerda till ett af fönstren,
för att ostördt få säga henne några tröstande ord; men
just i delta ögonblick körde en lätt resvagn upp till
byggningen. Gerda kastade mekaniskt blicken på
åkdonet, och i detsamma undföll henne ett utrop af
smärta; ty . . . i vagnen satt... Herman . . .
— Hvad är det? — frågade grefve Ernst, och
skyndade fram till den darrande Gerda.
— Endast en oskicklighet af mig, som hade den
olyckan alt trampa fru grefvinnan på foten; jag ber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
