Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Och svara, du ros, nu till mitt behag.
Om kärasten han vill mig ha.” —
Då drog hon så varligt de silfverblad,
Och rosen hon svarade ja.
”Så säg mig, du gök der i grönan skog,
Hur långt är tills brud jag skall stå?” —
Ett endaste slag slog göken i skog;
Stor glädje då jungfrun månd’ få.
”Och tack, liten fågel i högan träd,
Kom neder, kom neder till mig!
Ej månde du vara för jungfrun rädd,
Ilon önskar blott kyssa dig.”
Och fram kom den fågel ur fager lund,
Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur:
Skön jungfrun i famnen han slöt.
”Och vill du bli min, som det var ditt ord,
Så månde vårt brölopp väl stå.” —
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
Till brud tog han jungfru-lill dä.
Anders.
Kors, det är änna obegripligt, hvad du sjunger
vackert, Anna. — Men, som sagdt var, akte dej för
te flyge för högt. Noek är du den vänste och
fine-ste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu
för tiden, om en vill ha sej en dråpeiig fästman. Dä
får en allt lof vare rik och förnäm, då.— Nej tag mej,
du Anna; aldrig får du nå’n ann’, som håller så
gruf-ligt åf dej, det är molsäkert.
Anna.
Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
