Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lade i socker minst fyra gånger, men glömde
grädden. Koppen rörde han inte vid. Han kunde
icke glömma den fina, raka profilen och de mörka,
strålande ögonen i ljusskenet från gaskuporna inne
hos Lejas. Slutligen kände han, att de gamla galna
drömmarna återtogo sitt välde öfver honom, att han
måste upp till sig för att få hänge sig helt åt dem där
uppe i ensligheten. Men först måste han fram med
de stackars julklapparna. Han hade varit nära att
glömma dem, och likväl hade de ju kostat honom det
käraste han ägde, hans mors vigselring, som nöden,
hans egen nöd, aldrig lyckats draga från hans
lillfinger.
Han drog upp paketerna ur fickan och lade dem
framför värdinnan.
»Ge det här åt barnen,» sade han med det mildaste
tonfall hans basstämma ägde, »ge det här åt barnen.
— Det är tennsoldater åt Fritz och en liten docka åt
Brita, och så är det några roliga gubbar dessutom.
Och tack för all er vänlighet mot Olle Vinter! . . . Tack
och god natt!»
Han reste sig, tog sin hatt och gick mot dörren.
På tröskeln vände han sig om, viftade ett slag med
den gamla felbhatten och sade:
»Gud välsigne er!» Och så var han borta.
Men lilla änkefrun skakade på hufvudet och
mumlade:
»Stackars, stackars Olle Vinter!»
Och hon hade allt rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
