Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de förnämes, utan de fattiges, icke kamelior och rosor,
utan förgät-mig-ej och violer.
I aristokratiens kvarter, Faubourg S:t Germain,
är man skeptisk. Man tror öfver hufvud taget icke
på kärleken, och allra minst tror man, att det tjänar
något till att vända sig till helgonen, när man älskar
olyckligt. Man lider med resignation, utan att låta
världen märka det, och slutar med att bli kallsinnig
eller välja sig ett annat ljufvare föremål. Men
kvinnorna af folket förstå ännu att älska lidelsefullt, och
under en mindre finpolerad yta gömma de ännu en
gnista ursprunglig poesi, som i sorgens dagar drifver
dem att söka något högre, och naiviteten i deras tro
kommer dem att knäböja för helgonen och anförtro
dem stundens sorg. Det är också snart sagdt endast
folkets unga kvinnor, som strö bl®mmor på Abélards
och Heloises graf.
Och att hon, denna flicka, som syntes vara en
sjutton eller aderton år och som så ofta, nästan dagligen
— vid frukostdags — kom till Pére Lachaise för att
nedlägga sin enkla bukett på den grafsten, under
hvilken Heloise hvilade, att hon var ett folkets barn, såg
jag vid första ögonkastet på hennes dräkt.
I början kom hon med lätta steg på den smala
gångstig, som leder fram till gr af monumentet, och i den
klara, öppna blicken, i det tillitsfulla leende, som
hvilade öfver hennes friska läppar och gömde sig i
groparna på hennes mjälla kinder, kunde man se, att
hon hoppades, att hon ännu trodde på makten hos
sin egen skönhet och helgonen.
vSå, när hon stod vid järnskranket, som omger graf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
