Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och poeten fick af sked på grått papper. Det
hjälpte inte att dikta visor om glittrande sjöar, hvita
björkar och blåa himlar — han hade inte något lerhus
och ingen myggstek att bjuda på och då — adjö!
Och lärkan flög stum och sorgsen bort från
herrgården, flög långt, långt bort . . . ända till en liten
ängsbit, som låg liksom bortglömd af lien midt i djupa
skogen. Och där sväfvade lärkhanen, lätt som en
snöflinga, ned i ensligheten och satte sig under sakta
susande gräs att tänka på den han älskade.
Hur väl han mindes det första mötet högt uppe
bland de hvita skyarna. Djupt, djupt under dem låg
jorden som en praktfull grön smyrnamatta med
silf-verstänk här och där, och morgonrodnaden
rosenfärgade svagt deras vingar. Hur väl han mindes det
lilla svarta hufvudets koketta rörelser — hennes låga,
mjuka kvitter! Han kunde ännu känna den lätta
smekningen af hennes vinge — se den svarta glansen
i hennes ögon!
Och nu!
Iyångsamt, som en klagande ton, höjde lärkan sig
i luften — fladdrade uppåt — allt högre uppåt, tills
han började sjunga, först sakta, så högre, till sist
jublande, som sjöng han kärlekens hela ungdomliga,
trosvarma, öfver själf va döden segrande saga.
Och den unge studenten, som vandrade samman
med sin älskade, hvilken i sin snöhvita dräkt lyste som
en lilja i den gröna skogen, böjde sig ned mot den hans
hjärta höll kär och kysste för första gången de
sjuttonåriga läpparna. Då stannade de lutade mot
hvarandra i en lång omfamning för att höra lärkan sjunga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
