Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kund© sköta både svärd och lans —
en man till marken med en stöt hon fällde —
hon kunde tygla, om ett vad det gällde,
en hingst, hur otämd också han befanns.
”Min son,” den gamle slottsherrn skämtsamt sade,
när dotterns lof han vid pokalen sang,
”står öfver alla riddare i rang,
som landet har, och som det en gång hade.”
Och Sigrun växte stoltare hvar dag;
om midjan smärtare än någon kvinna,
till hållningen en boren kejsarinna,
i rörelserna käckhet och behag.
Dock, hennes ögon får jag ej förglömma:
två svarta tingestar af diamant,
en pil för deras blixt ur banan slant —
men — o — hur kunde de ej också drömma!
Red så en morgon Sigrun ut på jakt.
En sommarhimmel, djupblå mellan skyar,
som seglade högt öfver skog och byar
likt hvita svanar uti kunglig prakt,
sitt tälttak spände öfver insjöns vatten
och bergens stupor, öfver gran och fur —
från sätem ropade en näfverlur,
att dagen bräckt, att det var slut med natten.
Och Sigrun red så kinden rodnad fick,
och barmen våldsamt häfde blusens sammet; —
kring blanka hofvar muntert yrde dammet,
där färden öfver stock och stenar gick.
”Hej, falkenerare, gif hästen sporren,
vi ha ej tid att söla, du och jag;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
