Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han varit en g&ng en riddare god
och lansar brutit och spillt sitt blod
i hundra drabbningars rök och dam,
när kungen och äran befallde: fram!
Han hade ägt både gårdar och slott,
nu stod honom åter ett enda blott —
en förfallen borg, där från spejaretorn
ej mera ljöd något väktarehorn.
Han hade ägt det fagraste vif,
guldhåriga, kyska stolts Elisif,
men henne han sålde en olycksnatt
till en man, som hemlig visdom besatt.
Det lefver ännu i saga och sång,
hur han mötte på jakt i skogen en gång
en mörkhyad man, den lede förvisst,
som vann hans öra med smil och list.
Han konsten kunde att göra gull
och lofvade riddarn slottskällam full:
han funnit, den mörke, de vises sten
efter nattlånga vakor vid ugnens sken.
Och vid stormens tjut och vid ugglans skrik,
som ofärd spådde och vädrade lik,
han trollade nu — det gick som en dans —
ur sjudande vätskor guldets glans.
”Den konsten, riddare, kallar jag god:
ur degeln nu kväller gyllene flod —
den stiger och strömmar, hur länge du vill,
och världen, det vet du, hör guldet till.
Välan, jag lär dig den visdom jag nått:
för första ordet du ger mig ett slott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
