Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvecklade en nästan orörd flik af menniskoväsendet,
dröm-meriet, känslan för och af naturen, och öppnade en ny,
liflig åder för konstens, — innerlighetens, ömhetens sällhet i
naturens sköte, det enkla naturlifvets under kojans låga
tak, — uppstod ett hittills okändt slag af svärmare; den
naturliga, ja sinnliga känslolidelsen, omdoftad af sina
ljuf-ligaste, men förgängligaste, blommor hade förkunnat sin
lag, sitt välde utan inskränkning; det var en ny
uppränning till den aesthetiska, sjelfviska känslans och
njutnin-gens, lefnadens sjelfförgudning och frosseri. Med det
ovanliga och varma språket, under de hänryckande sköna
naturmålningarna, doldes tankarnes falskhet, skefhet och
förvirring. Mängden, som ej har tid eller förmåga att
ransaka innehållet, men snart far efter den granna ytan,
och hvilken smektes i sina begär, fick först enskildt,
sedan i det allmänna — med samhällets omstörtning —
grymt lida, näf den, betagen i de förföriska lärorna,
rusade af att tillämpa dem. Rousseau sjelf dog,
mennisko-skygg och menniskohatare, anstucken af fåfänga och
högmod till galenskap, — i dyster ensamhet, v. D.
vallfärdade till hans bostad, (i grannskapet af Paris, där han
slutligen gömde sig med sin smärta), och månge göra det
ännu, ty hans sjukliga slägte kan ej så lätt dö ut.
Ef-terträdarne, Young, Göthe (i Werther), Chateaubriand,
Byron, Lamartine, E. Sue, G. Sand och andre af lägre
ordningar hafva sedan utsläppt barn, aflade af ungefår
samma sinnliga ande, fostrade i mer eller mindre lika
skola, hvilka, hvarje i sin stad, på sitt sätt, tjusat, narrat
och plågat sina tillbedjare, afgudadyrkare.
Mot slikt svärmeri, en sådan borttärande sjelfviskhet
utgör nu krigstjensten, i sin motsats, det yppersta, mest
verkande botemedel, — åtminstone i brist på bättre,
inifrån gående, som äro långsammare, svårare att beräkna
och öfvervaka, vid ej alldeles gynnsamma omständigheter.
Genom att drifvas till att handla, lär man sig det.
Hennes oundvikliga lydnad och bestämda ordning, den trägna
och noggranna sysselsättning och uppmärksamhet, hon
kräf-ver, stödja, stärka och framtvinga på samma gång —
äf-venväl den svage. Sedan läres samhälligheten, hvilken for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
