Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankeförmågan ensam fattas och bestämmas, samt ej heller
låter sig efter inbillningsgåfvans spel och nycker ordna«.
Detta tyckes varit det andra och största fel hvaraf A:es
politik led,*) — det oursäktligaste hos en statsman och
hos den i synnerhet som vill på säkra grunder uppresa
eller förnya ett statsskick, utan att utsätta samhället för
omhvälfningar och förstörelse. En bestämdare kunskap
om det stora mål, hvarefter han traktade eller borde
sträfva, och om möjliga vägarne att hinna dit, tyckes han
icke besutit. Han kunde väl behaga, förbinda sig och
använda personer för tillfället, dagen: men insigten eller
känslan om hvad dem sätter och håller i tillbörlig rörelse,
om hvad som med deras olika, egna lynnen bör göra det
kraftigast, bäst, eller ock några af dessa öfverlägsna
själs-och snilles egenskaper som icke allenast förmå att rycka
anhängare med sig omkring en fana, men också kunna
behålla dem ifrigt kämpande qvar, de fattades honom.
Falla nu äfven dessa lyckliga gåfvor sällan mera samlade
på en mans lott som af egen drift eller omständigheterna
tvungits fram att spela en större politisk rôle, (ensamt
genom spéculation vinnas de ej heller såsom vår tid så stolt
tyckes förmoda) så torde han veta, för sin goda saks
framgång, att genom anslutning till andre insigtsfulle och
kraftige män förfullständiga hvad som brister uti egen
magt och förmåga, och genom klokt iakttagande af
ställningen och personerna någorlunda vinna sitt syfte eller
befästa sig. Det åter förbjöds A:e af sitt lynne, som
tedde sig ömtåligt och misstänksamt, oroligt och
uppbrusande, troligen härrörande från känslan att ej stå på ren
botten, under sväfvande förhållander. Han ägde hvad
Ehrensvärd kallar en nordisk sinnesart, kastande emellan
tröghet och häftighet, full af hetsigheter: rycktals ifrig
och arbetsam, var han dessemellan mycket fallen för att
vräka sig beqvämligt och prata tokeri. Därför ej
underligt att man fick se så föga utfördt af hans många, stora
*) Det var det fransyska sättet som snart begynnte
veder-tagas äfven bland oss: Thorild som i förstone omfattade det sjöng
sedermera: »iranska skutt ej duga» o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
