Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
vände sig till de öfrige: Tavastehus, Nylands, Björneborgs
och Åboläns, äfven Adlercreutzska svarade: »vi gå hvart
Herr Generalen befaller.» Men Österbottningarne tego;
de hade sin egen fana (bataillonens ?) och tågade just
fram till mönstringsbordet, då v. D. befallde att det
compagniets förhållande borde straffas med förlust af fanan,
och lät straxt andra compagnierna få den, hvart och ett
i sin ordning.- Detta oroade dem och gladde dessa. En
i kriget illa tilltygad — »med 4 blessurer genomskuten»
— svarade på tillfrågan: »jag går, med ära, skyldighet
och viljan, — (hvaröfver v. D. blef så rörd, att han
omfamnade den redlige krigsmannen och sedermera satte
dessa vackra ord som valspråk — till eget efterdöme och
minne — på sin friherrliga sköld). Uppståndelsen blef
sådan, att folk med de svåraste sårnader begärde få
af-tåga. När manskapet skulle ordnas till afgående bataillon,
befalldes att, ehuruväl generalen hade anledning alldeles
utesluta Österbottens soldater från hedern att inblandas
med de öfriga redlige, lydige Finnarne, skulle dock, på
det de icke måtte tro att deras vilja vore hans lag, blott
24 man af dem utkommenderas; de lydde, endast 14
behöllos. Efter en kort predikan och sedan generalen
hållit ett tal till bataillon, afgick denna under ett ofta
upprepadt hurra! Han följde den % mil till Stöcksjö,
där åter ett ömt farväl togs, och han lofvade att de icke
skulle tvingas stadna qvar i svensk tjenst mot deras vilja,
att de skulle slippa insättas på andra regementer, emot
deras önskan — i synnerhet på värfvade, hvilka ej
behagade dem — samt att få behålla sitt egna befäl och
att qvarvarande bataillon icke komme att upplösas förr
än den andra.
»De hade trott sig genom denna commendering blifva
skingrade och förlorade; beskedligt yttra de: Vi tro på
General Döbeln; han håller af oss; men han blir
bortkommenderad och Igår ifrån oss — då ha vi intet stöd.
Jag är rörd öfver det folkets tillgifvenhet; officerarne säga
allmänt, att kanske hade Gref Cronstedt fått dem att gå,
men svårligen någon annan! Jag kan ej nog berömma
Öfv. L. Ehrenroth och officerarne i allmänhet. Nu ångra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
