Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
rätt St honom, han helsade ej pà mig i Upsala.» — Den som hörde
det, har berättat det för B:n.»
För icke-militärer tarfvar denna berättelse förklaringen: F.
stod som mönsterherre i konungens stad och ställe, och borde
således ej bevisa hertigen annan hedersbetygelse, i ’tjensten, än den
hans öfverste-embete kräfde.
Till sanningen af konungens yttrande kunna vi knappt sätta
troj det gällde då högst grefvens första beskymfande vid intåget,
ej hans ömkeliga ändalykt. För långa, olycksdigra år lågo
emellan dessa tilldragelser: konungens ord kunna icke hafva
sammanhang med hans sinnesart och stämning då för tiden och tillfället;
han måste då blifvit grufligen vilseledd eller — mycket svag. —
Men sannt är att grefvinnan P. alldeles upphörde med den
förtroliga brefvexling och beröring hon allt hitintills underhållit med
drottningen, sedan hon förnummit huru nu, i pröfningens dagar,
dennas vänskap alldeles gömde sig, lemnande grefvinnan utan
någon hjelp eller deltagande. Dock, detta är annat — en
fruntimmerssak, hvartill grunden troligtvis återfinnes i förstinnans bäfvan
för upproret.
Denna Geijers anteckning har ledt minnet på ett drag hos
v. D. som kanske torde förtjena uppmärksamhet, ehuru ämnet
fjerran liggande och af något grofkornigt uttryckssätt, hvilket
får förlåtas tiden och mannen. Det förklaras af hans otroliga
sorgfällighet om krigarståndets iakttagande af sin vigt och stolta
värdighet — äfven hos dess lägsta medlemmar. Soldaten var för
honom ypperst, samhällets krona och ära. Hade nu bussen
därtill något tappert tumlat omkring på ärans fält, så var han i
generalens ögon en sådan kostelig juvel, en varelse af högre
natur, att vi stackars andra, som dock, enligt vår nyare, fredliga
bondeåsigt, föda och kläda honom, därbredvid försvunno till platt
intet. Ja, han djerfdes i sin öfverdrift högt påstå att hos andra
än hans, hos civilister, icke fanns begrepp om hederns lagar, känsla
för ära.
Spatserande en gång på landsvägen vid Önne, väckes v. D.
ur sina funderingar af en förbiridande knekt (icke af v. D:s reg:te)
som, kastande sig nedåt hästhalsen, hälsade; »Alldraödmjukaste
tjenare, nådig herr öfverste-löjtnant!» — »Åh, vet hut, din
sakra-menskade svinhund», svarade öfverste-löjtnanten; sprang till och
tärde honom tempot och mom.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
