Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Emellertid, då man tyckes dröjt och dragit sig för
det utsatta mötet, hade v. D. färdig sin skrift, med
ån-gerbrefvet vidfogadt, att lägga under allmänhetens ögon;
han gjorde detta i ofvanberörda, af Delén tryckta bihang.
Ändtligen d. 9 Febr. kom följande svar å hans inbjudning:
»Välborne Herr General, m. m. Med rörelse läste
jag H:r G:s bref: Jag tillstår, att jag i början fruktade
H:r G. Man afmålade för mig H:r G:s vrede, och
kanske man endast roade sig att förvirra mig och göra mig
modfälld. Jag vet ej om Boktryckaren Delén varit hos
H:r G.; han har ej varit nog upprigtig att säga mig det,
men hans ord tyckes likväl förråda honom. Han påstår
att någon förledt mig att skrifva detta Poërn; hans tanke
är orubblig, och jag fruktar att han yttrat den för H:r G.,
och att H:r G. äfven kan vara af hans mening.
Jag vore dubbelt felaktig, om jag dröjde ett
ögonblick att fränkänna någon annan hvad honom kanske
pådiktas, och blott vilja ursäkta mig. Det är derföre H:r G.,
jag vågar begära att i morgon f. m. få uppvakta H:r G.
och sjelf erkänna mitt fel. Jag är ung, H:r G.! jag är
nästan ännu ett barn, men jag vet ändock hvad pligt vill
säga. Jag skulle, med faran af mitt lif, vilja skydda den,
till hvilken man öfverflyttar min egen brottslighet.
Om H:r G. kände mina grufliga öden; hur från min
spädaste barndom jag kämpat med armodet för att
till-fridställa min själ, som längtade efter ljus, och mitt hjerta,
som ville öppna sig för det ädla och sköna; om H:r G.
visste hvilka löften man gifvit mig och huru jag är
bedragen och utan hopp: då skulle H:r G. sluta att
förtviflan ofta varit nära att bemägtiga sig mina sinnen; att
min lättrörda själ har ofta dömt mina Likar som ett Hyen-’
slägte, och att en så af ödet misshandlad’ varelse någon
gång kunde fela om sin pligt, och att, då han gjorde ett
pasquill mot äran och dygden, han såg ej detta brott för
ögonblicket. En sådan behöfver ingen förledare: hans
känsliga hjerta, hans lättrörda sinne, den ljugande
fantasien — helt korrt: hans sjukdom i själen beherrskar
honom; han kan mycket fela, utan ändamål — och
förtjenar han ej öfverseende?
’"in. 4 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
