Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt vilkor för samhällets lyckliga upprätthållande,
sjelf-ständighet och tillväxt. Fred och försoning kunde
grundläggas och stiftas med England och Ryssland, de magter,
som egde mesta inflytandet på Sverges ställning, de hof,
som med ovilja och fruktan sett den franske marskalkens
val och hos hvilka den afsatta konungaslägten rönt största
bevis på deltagande samt kunnat, i fall Sverge i sin politik
valt en motsatt rigtning, räkna på kraftigt understöd.
Således utgjorde denna »dynastiska politik», såsom man
behagat kalla och anse den, icke första eller hufvudsakliga
afse-endet med 1812 års system, utan följde helt naturligt såsom
bisak — om också en i Karl Johans ögon för tronen och
landets väl högst vigtig — sedan man bestämt sig för hvad
vårt läge oundgängligen kräfde, eller att bibehålla fred och
öppen handelsgemenskap med England,. och satt sig till
föremål att, till Sverges förstärkande, från Danmark rycka
Norge.
Huru kunde nu detta stora mål nås, när Sverges magt
och tillgångar blifvit så hårdt medtagna, så som både
kriget och freden 1809 utvisat? Endast genom den utmärkta
betydenhet, Karl Johans person egde vid den begynnande
hållningen de tre afgörande verldsmagtema emellan, då
svärdet skulle dragas att stäcka öfvermodet hos Europas
förtryckare och återgifva åt folken deras sjelfständighet.
Be-vekelsegrunden tnl detta en svag stats vågsamma
uppträdande för en visserligen helig, ehuru, så tycktes det, mera
aflägset liggande sak, må till någon del hafva berott på
Karl Johans personliga förhållande till Napoleon; men
häraf får icke slutas, att Sverges ingående i den ärofulla
kampen ej nödvändigt sammanhängde med dess väsendtliga
intresse; dess deltagande blef enda vilkoret äfven för dess
sjelfständighet och för den nordiska halföns förening. Ryssland
och England erbjödö understöd i trupper, flottor, pengar,
hvarigenom Sverges sista krafter kunde sparas; Norge skulle
eröfras, innan Sverge framträdde mot Napoleon på
fastlandet. Tör hända att kronprinsen till och med, via mötet
i Abo, hade kunnat aftvinga kejsar Alexander än bättre
vilkor i bisaker, såsom i afseende på Sverges östra gränser,
t. ex. Tomeå och Aland. Men han tyckes med skäl ha
föredragit att i Rysslands sjelfherskare söka vinna en säker
vän, på hvars otvungna stöd han kunde lita, till större
planers förverkligande. Att han vid sammankomsten skulle ha
kunnat tilltrotsa sig, jemte det andra, hela Finlands
åter-lemnande, är en sägen, som låter allt för orimlig och
eftergjord för att vinna något afseende. I verldshistorien gifves
intet exempel på, att en mägtig stat utan svärdsslag
öfver-lemnat en så länge eftersträfvad, en så betydande
besitt-v. Döidn. Del. IV. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
