Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Hennes ansikte som var trött efter en genom-
grubblad natt, glänste till som ett fönster, när det
traffas av morgonsolen. Glädje flödade in i henne
som totalt glömt att glädje fanns, men med ens
mindes hon det igen och visste att det var det enda
naturliga tillståndet i världen. Torkel! Torkel! Han
kom av sig själv! Hur hade hon vågat likna Gud
vid en räknemaskin, han räknade ju inte ner sina
fordringar, han gav!
—• Varför skulle inte det lämpa sig, sade hon.
Inget i världen är så lämpligt.
— Seså, ta det lugnt, sade Ek, men det gjorde
han inte själv. Tvärtom, det grep honom hårt att
se henne där mittemellan sina barn. Dagny, så stolt
over vad hon åstadkommit. Torkel, som med en min
av självklarhet lagt sin arm om moderns midja.
Han hade tänkt säga: han kan få stanna till ons-
dag, men när han skulle uttala onsdag blev det
fredag.
— Men på ett villkor.
— Det går jag med på!
—■ Att du inte säljer Dunge till den där karln i
vävkammaren, sade han.
En bil med en mycket betänksam herre vid ratten
försvann strax därpå in i skogen.
Det dröjde inte länge till, så togo också Hallind
och Märta avsked och foro bort.
’—’ Nej, Stina, nu ska du vara ensam med dina
barn, sade Märta. Vi kommer nog igen, oftare än
du vill!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
