Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa döendets djupa suckar vid sitt öra som så
länge förföljt honom, innan de blevo ett sakta sus
som försvann.
Men återseendet smärtade honom inte, och när
han hajade till, var det av glädje. Ja, av glädje! Väl
hade han gjort denna teckning i en helig stund,
själv halvt borta ur livet, och väl hade den varit
honom så helig att han aldrig visat den för någon
utan gömt den för barnens räkning. Men i detta
ögonblick var den bara madonnans ansikte som han
behövde.
Han visste nu att han skulle måla upp den döda
madonnan i Första kammaren.
Han var så inne i denna föreställning att han
stirrade halvt frånvarande på Märta, när hon kom,
förvånad att hon levde, att hennes mun var varm, att
hon hade röda rosor av kylan och att hennes hår
var gräsblombrunt och kort och föll ner i pannan.
Men själv hade hon färdats så långt, kom över så
stora avstånd från så fjärran världar, att hon inte
genast märkte att här hände något märkvärdigt i
Johans ateljé. När hon fått av sig pälsen och
kammat upp sitt hår, tittade hon på klockan. Då slog
det henne som något egendomligt att hon inga
bannor fått, fastän hon kom en timme för sent...
— ... den där färgen som du har på din
klänning blir utmärkt till madonnans mantel. Mörk och
lysande, som vin...
— Vindrägg...
— Ja, så mycket bättre. Men vad säger du om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
