Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skönhet. Naturen härdar inte ut, fullkomlighetens
ögonblick är också döendets. Hela förloppet levde
upp igen under hennes ögonlock, hon märkte att hon
mindes varje fas i döendets process från den första
lilla rynkan på de fina glänsande bladen, tills hela
blomman hängde stendöd mot stammen. Så såg det
ut när livet flydde. Det tog kropp, blommade och
lämnade sin vissnande hamn. Hamnen den grät och
dog, men vad brydde livet sig om det?
Det hade inte varit det minsta sentimentalt med
denna död, de hade åskådat denne med leende
intresse, där de sutto i Stinas sommarstuga och voro
glada över en förevändning att få vara tillsamman.
När man har så långt till kulmen, kan man uthärda
att se slutet förebådas. Kärlek är något som man
kan ge eller vänta med att ge eller låta bli att ge.
Långt borta visslar en storm, men den är inte här.
— Fryser du? Ska jag gå efter din päls åt dig.
Har inte din mamma sagt att du inte får ligga
så bar? Hjälpte det inte? Varför darrar du ändå?
frågade han medan han svepte om henne och sköt
en kudde in under hennes huvud.
— För jag har fått klart för mig att jag är
förlorad. Jag har fått en fullkomlig kärlek. Och
alldeles nyss kände jag att nu härdar jag inte ut med
att den tar slut. Då kan jag inte leva. Jag vill att
den ska vara evig också. Jag som avböjer barnet,
livets största gåva genom kärleken, jag som lever
utan framtid, just jag förfaller till att tigga om
evighet. Så jag bär mig åt! Vad ska jag ta mig till?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
