Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allvarligt, det är er framtid. Det är det allvaret som
Torkel kallar att jämt vara arg. Jag har inte velat
låtsa om det, för ni har ju, bör ju ha kvar er
ungdomliga sorglöshet så länge som möjligt. Men jag
säger det nu efter ni missförstått mig så kapitalt.
— Inte behöver far vara orolig för oss, vi har väl
inte svårare än andra barn att ta oss fram, sade
Dagny. Hon var medveten om att denna dag ha fått
en läxa som för framtiden skulle hindra henne från
att i överdåd och oskuld ge sig in i trassel och
diskussioner om farliga ting. Hon önskade hon
kunde sagt fadern att hon var räddad åt familjen nu.
— Alla barn får det svårt att ta sig fram.
Kampen för tillvaron blir bara hårdare och hårdare och
mina möjligheter att underlätta den blir mindre och
mindre, sade fadern pessimistiskt.
Detta var en bekännelse. Gustav Ek skulle inte ha
gjort den fem år tidigare. Ty då skymde ännu hans
lilla maktfullkomlighet på Holmlunda, i banken och
Sverige bort faktum för honom.
— Jag vet mycket väl, sade han med en
resignerad suck, att de barn en man satt i världen har
rätt att fordra av honom att han ska trygga deras
framtid.
— Nej, vet far, sade Torkel, veknande inför
denna vekhet, det är väl inga barn som väntar en
sekund att deras föräldrar ska kunna det.
Gustav Ek kom av sig. Han var i detta nu varken
auktoriteten, den hjärtansträngde mannen i senare
medelåldern eller fadern som talade kamratligt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
