Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stackars min lilla flicka. Märta Cronberger viskade
till sin bror:
— Försvarar du några av dem?
Men han svarade:
— Jag gör så fan heller.
Alice Iller och unge Rupert Svensson hade
kommit att sitta bredvid varandra, den ene ytterst bland
pojkarna, den andra bland flickorna. Men hur trångt
det annars var på syndarnas bänk, mellan dessa två
var ett avstånd. Han var utom sig av förbittring,
vrede och rädsla, han ville inte besmitta sig med att
snudda vid henne nu.
Hon såg på honom och drog upp överläppen över
tänderna: feg, det hade hon väntat att han skulle
vara, men varför så ursinnig? Var det hennes fel?
Ja, han tyckte det var hennes fel. Det var gement
av henne att dra in hans namn inför polisen. Hade
hon inte såsom lagkunnig försäkrat att han inte
löpte någon risk? Och om hon måste ange en karl,
varför hade hon inte angivit den där gubben hon
var förlovad med? Han var ju död, han kunde gott
bära vad som för Rupert själv var ett förintande
slag. Man har gift sig, man har strukit ut det
förflutna ur sitt minne, man börjar stadga sig och
komma upp sig och så detta! Satans jänta.
Fördömda fruntimmer.
Alice Iller visste inte av att han var gift, ty han
hade varit försvunnen sen den dag då han tog ringen
hon fått av gubben Crantz för att betala med den
hos fru Persson. Han hade ringt sen för att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
