Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svar i rådmannens upprepning. Men i hans mun
blevo de om möjligt ännu ömkligare och orimligare.
Ivar visste att hon nekade också för hans skull,
i hopp att han skulle räddas från vanära och olycka.
Men han skulle hellre önskat att hon bekänt, ty
vanäran och olyckan voro ju ändå över dem båda, och
bättre då att ta den utan ett ord.
Det mest fruktansvärda var att alla anklagelserna
passade på pricken med vad han faktiskt visste vara
sant, och att de förklarade alla dunkla punkter som
han själv låtit förbli dunkla — därför att han ville
det, därför att han hade så mycket annat att tänka
på, studier, internationella aktioner, Dagny. För
första gången dök den tanken upp för honom att
hans begär till en heroisk död kunde ha något
samband med en dunkel vetskap om ting som han inte
ville veta.
Dagny. Hon hade telefonerat från en
automattelefon i går kväll: om du säger på hedersord att
du ingenting vetat, så ska jag tro dig.
Han hade gett det, men han hade förtegat att han
höll på att packa in och var på flykt från henne,
från Högskolan och hela sitt gamla liv. Hon hade
väl trott honom, eftersom hon kommit ner i rätten,
hon inbillade sig kanske att det var honom till någon
slags tröst, men ack, om hon bara ville gå sin väg!
Det var ju tusen gånger värre att hon satt här. Hur
skulle hon kunna tro hans hedersord längre? Han
trodde det knappt själv. Han hörde nu hur
orimliga moderns lögner voro, dessa som hittills hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
