Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes barn fick leva! skrek hon, vrålade hon utan
uppehåll. Hennes barn fick leva!
Rådmannen gjorde en rörelse med handen,
konstaplarna togo flickan mellan sig och förde ut henne.
— Hennes barn... så klippte dörren av hennes skrik
och det hördes blott som ett svagt återskall ur
murarna.
Domaren gjorde inte en min vid detta plötsliga
utbrott, han bara hörde upp med förhöret, så som
när man väntar på att en klocka skall slå färdigt
eller en bil eller ångbåt sluta signalera. Men under
denna väntan föll hans blick på Dagens Nyheters
första sida. Han gjorde en blixtsnabb kombination.
Så tillkännagav han kort och gott att rannsakningen
skulle fortsätta inför lykta dörrar.
De flesta kände det som en befrielse att bli utkörda,
det hade redan blivit dem för mycket. Märta
Cronberger hade gått redan för en stund sedan — utan
ett ord till Stina eller någon annan. Hon kunde
inte härda ut, det angick henne för nära, det sårade
henne för mycket.
Dagny var för sin del tacksam mot domaren, ty i
den trängsel som nu blev vid dörren kunde hon
oförmärkt sticka ringen med den gröna stenen i handen
på Ivar. Oförmärkt, trodde hon, ty hon visste inte
i vilken grad hennes rörelser bevakades av Svarta
Sara.
Varför skrek hon? frågade åhörarna. Ingen
fattade att Rupert med ett par ord grymt slitit sönder
den föreställning i vilken hon levat: att det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
