Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det är skillnad på flickor och flickor och barn
och barn? Hade hon glömt sitt smussel med greven?
Ja, det hade hon.
Medan hon fördes bort mellan konstaplarna, hörde
hon tydligt Ruperts röst från samtalet hos Svarta
Sara i höstas: Ä, hör du, Alice, skvala inte så
förbaskat, om jag kunde ordna så du slapp, så gjorde
jag väl det, kan du begripa. Ja, då hade hon slutat
att gråta, tagit honom på orden. Tänkt: det man
måste, det måste man. Och så hade hon gått igenom
smärtor, rädsla för efterräkningar och spring efter
ny plats, ensamhet, dåliga nerver, allt med ett slags
torr envishet, en bister ödesundergivenhet.
Barnet, det hade hon aldrig tänkt på, det hade
hon aldrig drömt om, aldrig gråtit en enda tår över.
Men nu blev det till genom ett ord. ”Ni kunde ha
haft ett barn som känt igen er”, hade domaren sagt.
Känt igen! Å ja, det kunde väl varit mer
försigkommet än den andras. Det hade kunnat resa sig i
sängen. Skratta! Slänga sina leksaker i golvet. Varit
elakt, olydigt och gudomligt.
Ett ögonblick visste hon allting om detta levande
väsen som var dött. Hon genomträngde sitt
modersöde fullkomligt enkelt, löst från alla omständigheter
varmed nuet omgivit det. Och då gungade världen
och försvann, det fanns ingen hållpunkt mer än två
konstaplar.
Detta skedde i gången under gatan mellan
rådhuset och polishuset, där konstaplarnas faderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
