Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
skulle hålla på och gnida hans dörrhandtag genom
alla tider in i döden.
Men när hon inte kunde hitta på något mera att
putsa, frågade hon försiktigt:
— Är det något jag kan göra för doktorn?
— Ge mig lite vatten, sade han.
— Jag är ju förbjuden att ge doktorn någonting,
sade hon. Fast det är svårt att neka, när en så tålig
patient ber om någonting.
Var han verkligen tålig? Detta beröm gjorde
honom så tacksam. Själv hade han tyckt att han var
så otålig. Kroppen ryser, även om hjärtat dyrkar sitt
kors, och för resten gör det inte ens det...
— Syster är lika hård som fader Abraham sade
han, men i mild ton.
— Men doktorns törst behöver ju inte vara i
evighet, sade hon tröstande. Och ändå var hon inte
alls säker på det. Hon tryckte lite grand på behöver.
— Jaså syster tror inte det?
Vad skulle hon svara? Den arme var ju skild
från kyrkan och berövad nådemedlen, den eviga
törsten hotade.
— Källorna finns ju mycket nära, sade hon.
Detta var det skönaste ord han hört i oändlig tid.
Han hade velat småklokt vänta med att överlägga
med sin katolske vän om övergång, till dess han
visste om han hade ännu någon tid kvar att leva
eller blott några korta ögonblick. Av ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
