- Project Runeberg -  Dickens och hans romaner /
51

(1947) [MARC] Author: Martin Lamm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pickwick-klubben

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Pickwick-klubben
sig. Det är främst tack vare detta par, vars likhet med
Don Quijote och Sancho Panza redan Forster påpekade, som
Pickwick-klubben höjer sig från att vara en underhållnings-
roman till en av världslitteraturens toppunkter.
Då Dickens i det tionde kapitlet införde en lustig sko-
borstare på värdshuset Vita Hjorten, hade han inte hans
karaktär klar för sig. Sam Weller är här framför allt munvig
och talför, och hans humor tar sig särskilt uttryck i ordspråks-
mässiga vändningar som man sedermera kallat ”wellerismer”
av typen: ”Nu är det gjort och kan inte hjälpas, säger de
alltid i Turkiet, när de hugger av huvudet på fel person.”
Denna sorts komiska ordstäv hade redan under Dickens’ barn-
dom kommit på modet genom en fars från år 1811, där en
militär vid namn Spatterdash excellerade i dylika så kallade
”spatterdashismer”, som hastigt vunno burskap i London-
slangen. I Dickens’ ungdomsbrev finner man dylika skämt,
och man förstår varför Sam Weller förvärvade boken dess
ögonblickliga popularitet. Han är den typiske Londongat-
pojken. Då Sams far, kusken Tony Weller, första gången
råkar mr Pickwick och av honom får höra att han är belåten
med sonen säger han: ”Det gläder mig mycket att höra det,
sir; jag hade mycket knog med hans uppfostran, sir: lät
honom ränna på gatorna från han var mycket liten och ta
vara på sig själv. Det är det enda sätt som kan göra en gosse
knipslug, sir.” Mr Pickwick svarar leende, att det förefaller
honom som en tämligen farlig uppfostringsmetod. I början
gör Sam inte heller det intryck av en överlägsen ande i betjänt-
livré som sedermera utmärker honom. Hans ögon lysa, då
man öppnar pungen och lockar honom med ett guldmynt. Han
lyssnar vid dörrarna och ser genom nyckelhålet, då hans herre
har intressanta samtal: vid ett tillfälle snattar han till och
med en madeirabutelj från Pickwicks bord. Ingen kan vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:03:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dickens/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free