Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julberättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julberättelserna
taken och mot den smutsvita snön på marken, där vagnarnas
och kärrornas tunga hjul hade plöjt djupa fåror som gingo
i kors och tvärs hundra gånger om, där tvärgatorna togo
av... Himlen var skum och de kortaste gatorna tycktes lik-
som tillstoppade med en dunkel dimma, halvt fuktig, halvt
frostig, en dimma vars tyngre partiklar föllo ned i ett regn
av sotflingor som om alla skorstenar i Storbritannien i samråd
råkat i skorstensbrand och brunno på i soteld av hjärtans lust.
Vädret och staden voro ej särskilt trevliga, och ändå fanns
det utomhus något så trivsamt, att den klaraste sommarluft
och den mest skimrande sommarsol förgäves skulle ha sökt
åstadkomma något liknande.”
I denna Londonbarnets nästan paradoxala kärleksförklaring
till sotet och fogen ha vi i själva verket ett motto till hela det
lilla mästerverket. Allt det skrämmande och sorgliga i denna
berättelse är som en ljuvlig bomullslen dimma, som värmer
och gläder mer än det ljusaste solsken. I ett brev har Dickens
skildrat hur han koncipierade detta lilla mästerverk medan han
i ett tillstånd av den yttersta upphetsning, ömsevis gråtande
och skrattande, vandrade flera mil genom de svarta London-
gatorna natt efter natt, sedan allt nyktert folk för länge sedan
gått till sängs. Det är Londondimmans ljusdunkel som breder
sin atmosfär över hela berättelsen, och det är genom den som
Scrooge ser alla sina halvverkliga syner av julens umbäranden
och julens glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
