Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsdrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklara varför han förlängde en tillvaro, som inte kunde
vara behagligare nu, än då han först beslöt sig för att
förkorta den. Kanske hade han hoppats, att havet skulle
bemäktiga sig honom utan hans eget åtgörande. Kanske älskade
han inte mer det vredesrytande havet, kanske hade han
beslutat sig för att dö i det grönskimrande, parfymerade vattnet
i sitt marmorbadkar.
Men om Galenas och hans män hade vetat varför den
unge Poppius hade kommit ombord, skulle de helt säkert
ha bittert beklagat, att han inte fullföljde sin avsikt, ty de
voro alla övertygade, att det var hans närvaro, som hade
medfört denna otur. Mången mörk natt hade Galenas fruktat,
att sjömännen skulle kasta sig över redarens son och vräka
honom i havet. Mer än en av dem berättade, att han under
de hemska stormnätterna hade sett mörka händer sträckas
upp ur vattnet och gripa efter skeppet. Och man trodde sig
inte behöva kasta lott bland skeppsmanskapet för att finna
den, som dessa händer ville rycka ner i djupet. Både
skeppare och manskap gjorde Silvius Antonius den
synnerligt stora äran att tro, att det var för hans skull alla dessa
stormar genombrusade luften och upprörde havet.
Om Silvius Antonius under denna tid hade uppfört sig
som en man, om han hade tagit sin del av arbete och
omtanke, skulle kanske någon av hans följeslagare ha fattat
medlidande för honom som för en olycklig, vilken hade
ådragit sig gudarnas vrede. Men den unge mannen hade inte
förstått att förvärva deras medkänsla. Han hade inte tänkt
på annat än att hålla sig i lä för vinden och att leta fram
pälsverk och täcken ur lasten för att skydda sig mot kölden.
Dock för ögonblicket voro alla klagomål över hans
närvaro förstummade. Så snart stormen hade lyckats driva in
triremen i den omtalade skärgården, hade den upphört att
rasa. Den uppförde sig som en vallhund, vilken tystnar och
håller sig stilla, när den ser hjorden på rätt väg hem till
fähuset. De tunga skyarna rullade bort från himlen. Solen
sken. För första gången på resan kände skeppsmanskapet
sommarens välbehag utbreda sig över naturen.
På dessa stormjagade män verkade solskenet och värmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
