Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Storråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela tiden, som biskopen läste bordsbönen, och kungen log
och talade även han, eftersom han såg, att det behagade
Storråda.
Då de hade slutat måltiden och alla knäppte sina händer
för att lyssna till biskopens bön, började Storråda berätta
kungen om sina rikedomar. Hon fortsatte härmed, så länge
som bordsbönen varade. Och kungen hörde på Storråda,
men inte på biskopen.
Kungen satte Storråda i högsätet, och själv satte han sig
vid hennes fötter. Och Storråda berättade honom hur hon
hade låtit innebränna två småkonungar, som hade vågat fria
till henne. Och kungen fröjdade sig och tänkte, att så borde
det gå alla småkonungar, som vågade fria till en sådan
kvinna som Storråda.
När det ringde till vespern, reste sig kungen för att enligt
vanan gå till Mariekyrkan och bedja. Men då kallade
Storråda fram sin skald, och han sjöng kvädet om Brynhild,
som lät dräpa Sigurd Fafnesbane. Och kung Olof gick inte i
kyrkan; i stället satt han och betraktade Storrådas mäktiga
ögon och såg hur täta de svarta ögonbrynen tecknade sig. Då
förstod han, att Storråda var Brynhild och att hon skulle
döda honom, om han sveke henne. Han tänkte också, att hon
skulle vara kvinna till att låta bränna sig på bål samman
med honom. Alltmedan präster mässade och bådo i
Mariekyrkan i Kungahälla, satt kung Olof och tänkte på att han
ville rida till Valhall med Storråda framför sig på hästen.
På natten hade färjkarlen vid Älvbacken, som förde folk i
sin färja över Göta älv, mera att göra än någonsin förr.
Gång på gång blev han ropad över till andra stranden, men
när han kom dit, fanns aldrig någon att se. Dock hörde han
steg runtomkring sig, och båten blev fylld, så att den höll på
att sjunka. Han for hela natten fram och åter och visste inte
vad detta skulle betyda. Men på morgonen var sanden vid
älvstranden full av små fotspår, och i fotspåren hittade
färjkarlen små vissna löv, som, när han bättre betraktade dem,
visade sig vara ädelt guld. Då förstod han, att det var alla
de tomtar och pysslingar, vilka hade flytt från Norge för
kristendomens skull, som nu vände åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
