Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifter, och hans tron såg hon uppbäras av ett kuvat troll.
Vitt som vax sken hans ansikte mot henne ur långa, jämna
lockar, och hans ögon lyste av fromhet och frid. Ack,
hon förfärades nästan, då hon såg den övermänskliga kraft,
som lyste ur detta bleka ansikte. Hon förstod, att kung Olof
inte allenast var en konung, hon såg, att han var ett helgon
och änglarnas vederlike.
Men sådan var ingalunda den bild, som Astrid skapade
sig av kungen. Den ljushåriga trälkvinnan som hade prövat
både hunger och köld och burit mycken möda, men som
ändock var den, vilken fyllde jungfruburen med gyckel och
skämt, tänkte sig kungen helt annorlunda. Hon kunde inte
hjälpa, att var gång hon hörde talas om honom, måste hon
se framför sig en ung vedhuggare, som om kvällen kommer
fram ur skogen med yxan på skuldran.
— Jag ser dig, jag ser dig så väl, sade Astrid till bilden,
alldeles som hade där varit någon. Hög är du inte, men
skulderbred och lätt och vig, och eftersom du har gått i
skogsmörkret hela gudslånga dagen, så tar du det sista stycket
i ett språng och ler och hoppar högt, när du når ut på vägen.
Då lyser tänderna och håret flyger, och det tycker jag om.
Jag ser dig, du har rödlätt ansikte och ett ok med fräknar
över näsan. Och du har blå ögon, som blir mörka och dystra
inne i skogsdjupet, men kommer du bara så långt, att du
ser dalen och ditt hem, så ljusnar de och blir milda. Så snart
du ser din egen stuga i daldjupet, så lyfter du på luvan och
hälsar, och då ser jag din panna. Skulle inte den pannan
duga för en kung? Skulle inte den breda pannan kunna bära
krona och hjälm?
Men så olika dessa bilder än voro, så är det visst, att lika
högt som prinsessan älskade den heliga bild, som hon hade
framtrollat, lika högt älskade den stackars trälkvinnan den
käcke ungersvennen, som hon såg komma emot sig ur
skogsdjupet.
Och om Hjalte skald hade fått se bilderna, skulle han
säkert ha prisat dem. Han skulle ha sagt, att de båda liknade
kungen.
— Ty det är kung Olofs goda lycka, skulle han ha sagt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
