Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder ur lifvet - »Jag gick ej allen — ty du var mig när.» 1879 - Till * *. 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej under, ty ofta jag känt, hur med vingtag fina
som nu de kretsat ikring mig, tankarne dina.
Och aldrig jag haft en stund så god,
som då jag känt, att du när mig stod.
Ty såg jag förbi mig lysa i människovimmel
ett anlete öppet och kände mitt hjärta slå,
och såg jag, om ock i en pöl, det klarna en himmel
och märkte, att världen den var ej så skum ändå,
och skönjde jag stundom pärlor i drägg det blänka,
och fick jag en sonande tanke med värme tänka,
då skönjde jag väl, du min moder kär,
jag gick ej allén — ty du var mig när.
1879.
TILL * *
Du är mig underbar, du min sjuttonåra flicka.
När genom alla rutor det lyser dager klar
och rundt i rummet tanter ikring dig skarpögdt blicka
och hjärteglad jag nalkas, du skyggt dig undan drar.
Och när jag varm i hugen ett ord dig säga vill,
det är mig, som du icke ens lyssnade därtill;
i marmorkyla styfna de älskligt blida dragen:
du gör dig hård för blickar och för den klara dagen
Men när ej dagsljus mera igenom rummet skiner
och kvällen sakta kommer och dunklet tager till
och sveper sig längs tiljor från veckade gardiner,
tills allt blir skumt där inne, hvart hän du blicka vill,
då glänser det i ögon, då mjukna fina drag,
och unga bröstet spännes vid frigjordt andetag.
Så skänker nattviolen sin doft, så pärlomduggad,
först när rabatten ligger i aftondunkel skuggad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
