Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder ur lifvet - Den gamle klockaren och skolläraren. 1889
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty han det var, som dem gifvit styrka
att till sin mening sig stafva rätt
och bära fram den; i hem och kyrka
han deras andakt i toner klädt.
Men ej vid talet man alls förnimmer
i gubbens anlet af fröjd ett skimmer.
Nu stå de kring honom här de gamla,
som fordom bäfvat på skolans bänk,
när deras tankar han sökte samla;
de honom tacka med välment skänk;
men gråhårsmannen står tryckt och mulen,
som vore kannan af honom stulen.
Det syns, till talet han lyssnar föga;
åt kammaruret han blickar jämt;
det är, som hade uti hans öga
halfseklets sorger sitt möte stämt.
Nu kyrkoklockorna helgsmål ringa —
i rätta stunden de väldigt klinga.
Med ens då rätar den åttiåra
gestalten upp sig, han stilla ler,
och ingen oro det är att spåra
i skick och låter och blickar mer.
Man ser, det ljusnat i ängsligt sinne:
det ringning blef, när dess tid var inne!
I tornets trappa de femti åren
till kära klockorna själf han klef,
när kölden knäppte, och när om våren
i gluggen åter det soligt blef;
han dref ur malmen så sent som tida
de klara slagen, som ljödo vida.
Och skulle så det i dag fått klicka,
den enda gång han ej själf var med,
11. — Bddth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
