Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
som lett den talande (diktaren). Estetiskt språk är det, »vars
enda uppgift är att återge livet såsom sådant» (Th. Meyer)
eller som meddelar direkt personligt ett på något satt
betydelsefullt livsförhållande.
Diktningens språk är således åskådligt och
stämnings-betonat. Vad som för stilens och framställningens
skönhet fordras, yttrar Tegnér (i talet över Oxenstierna), är icke
»den blott logiska fullkomligheten av begriplighet, reda och
ordning (den man naturligtvis förutsätter), utan det är även
och ännu mera uttryckets liv och åskådlighet». Och Hans
Larsson utvecklar (i Poesiens logik) huru ordet skall vara
icke blott adekvat (betecknande) och logiskt riktigt, utan också
associativt livligt och syntetiskt brukbart, det skall väcka de
åsyftade föreställningsförbindelserna och belysa hastigt och
säkert. På detta sätt blir diktarens språk konkret.
Som uttryck för känslor, bilder och föreställningar äro
orden symboler. I folkens barndom stå dessa symboler den
omedelbara åskådningen nära; ordens symbolik är då ännu
icke utnött, språkbilden icke förbleknad. Under
utvecklingens gång har språket blivit abstrakt, begreppsmässigt. Det
är diktarens uppgift att föryngra det och hålla det levande,
färgrikt och friskt. »Våra vackraste ord ha blivit förstörda
genom missbruk», skrev Ernst Ahlgren en gång, »dessa ord
ligga nu på allfara väg, de ha mist sin skärpa, mist sin
styrka: de äro ej längre vad de voro. Därför måste vi
förstå att väva dem samman till en stil så fulländad, att den
förmår fasthålla den flyktigaste stämning, ja så, att varje
den finaste känsloskiftning kan dallra från dess strängar som
en hemlighetsfull ton, förnimbar för den invigde. Ett språk,
som den råa hopen ej förstår, men som smeker dess öra,
därför att det väcker aningar om en värld av skönhet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
