Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
Vi känna dig, du älskade, du höga,
Vår mor, vårt land, vårt land, vårt fosterland!
Med blottadt hufvud låt oss moder svära,
Som han oss sjöng, städs lefva för din ära.
Ty nu, trots alla stundens kif och strider,
Ett känna vi gemensamt: fosterland
Och folk och minnen från de flydda tider.
O, må vi dig då egna hjärtats brand,
Må i den strid vi slutligt enas alla,
Då först vi kunna oss Hans söner kalla.
Och därför moder, när vi åter fira
Den dag, som oss vår Runeberg har skänkt,
Då är det dig, som vi med lagern sira,
Hans ära är med din ju sammanlänkt,
Du var hans ungdomsbrud, hans mandoms maka
Och kärlek varm han vann af dig tillbaka.
Så hedre vi i dag i dig Hans minne,
Den störste sonens, som du burit har.
Det minnet aldrig ur vårt hjärta svinne
I mulna stunder, som i solskens dar.
O! fosterland, hvem spanar dina öden? —
Förborgadt är om lyckan eller nöden
En gång skall röjas 1 din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Du räkne städs bland dina skönsta dagar
Din Runebergs, din sångarkonungs dag.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
