Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 CARL THOMAS JÄ11TA.
Icke ensam står han där; vid handen,
en vid högra handen, en vid vänstra,
håller han — du ser — i lockig oskuld
svartklädt brödrapar, två späda gossar,
sorgens glada, omedvetna offer:
han har ärft dem, af sin son, till söner.
Som en höst står mellan tvenne vårar,
så han, dyster, mellan deras rosor,
tänkande för dem i mogen vishet,
själf nn stöd, se’n han sitt stöd har mistat.
Ty, i midten af sitt solstånd, länken
bröts, som höst och vår förente — sommarn!
Och den sol, som nedgår, måste dröja,
måste glädjas att en stund få dröja
kvar att, än i slocknandet, bereda
väg och ljus för tvillingpar af stjärnor,
morgonrodnad för det unga hoppet.
Frid med honom, som i jorden sänkes!
Jorden lägger mull på kvalens ormstyng,
jorden bäddar godt för himlens söner,
väfver grönska öfver glömskans vintrar. —
Lycklig dig vi prisa må; ty hoppet
hann du ej att öfverlefva: kraftens
fulla blomning gick i bredd med skörden. —
Vetenskap och stat, till ett förenta,
sörja dig: en ungdom, som du älskat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
