Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( H6 )
Och starkaste pil mot hans bröst blef som vidja böjd,
Och ljusets och kärlekens gud blef besegrad af ingen;
Då flammade hatet vildt i den trotsiges håg,
Med Mistelten, skuren till spjut, han till Yallhall länder,
Och Baldurs fall och gudarnes Öde låg
Af ondskan rigtadt, i Höders darrande händer.
När Hel den blekblå, hans dotter, af trollet född,
För att släppa sitt rof bjöd sorg åt hela naturen,
Som spåqvinna satt han och log, invid stafven stödd,
Och dödens byte blef qvar i den isiga buren.
Men nu var måttet rågadt:’han smiddes fast,
En ny Prometheus, vid klippan, sitt brott att gälda;
I vanmäktigt trots han mottog sitt ödes kast,
Med ormens droppar af gift på sin panna fällda.
Men mera säll än titanen, den lede fann
Ett älskadt väsen som delte hans grymma öden;
Han egde en maka hvars namn förr ej sagan hann,
Än då för sin fjettrade make hon lindrade nöden.
En bild af himmelsk, uppoffrande kärlek, satt
Den adla Sigyn så ömt vid den bundnes sida.
Hon höll sin skål under giftregnet dag och natt,
Och lindrade så den fjettrade hånarens qvida.
När skålen blef full, och hon gick att tömma den ut,
Det glödande ettrets qval hans anlete brände, —
Då vred han sig i raseri, med smärtans tjut,
Och jorden af fasa skalf när han musklerna spände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
