Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJERDE SÅNGEN.
Jfjagens jubel redan skallar öfver berg och stad och land,
Och Alhambras praktborg smälter liksom bort i solens brand,
Men der inne sorgens midnatt sina dystra skuggor slog,
Och en konung utan rike ensam ur dess portar drog.
Nyss han stod uti dess salar, hög och herrlig som en gud,
Och med eld af heta kyssar ville värma opp sin brud, —
Denna vålnad af en kärlek, hvilken först han nu förstod,
Då han såg sin bleka lilja purpurstänkt af offerblod.
Paradisisk skönhet ännu på den mjella pannan ler,
Än ur släckta jungfrublicken kärleken han tala ser
Om försakelser, dem mannen känner, men till hälften blott,
Om de tysta qval, dem qvinnan har till lifvets hemgift fått,
Om den frid, som, lik ett månljus, hvilar öfver qvinnans verld,
Hvarest orden äro böner, hvarje bön en himmelsfärd.
Denna frid, som sedan länge på Aminas kind ej satt,
Återkommen som en fridfull helsning utur dödens natt,
Som ett ljufligt dufvobudskap, buret på en morgonvind,
Bredde nu sitt matta skimmer öfver hennes sjunkna kind.
Boabdil — o, hvilken tafla! — låg en stund vid hennes bröst,
För att dricka lifvets glömska och att dricka qvalens tröst,
Och så vek han, stum och dyster, hän ur sina fäders borg
Från Aminas kalla famntag, ut i lifvets djupa sorg,
Satte sig på ystra springarn och utöfver Yega drog,
Och bakefter honom häfden minnets portar sammanslog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
