Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In uti jordens moderlif jag for,
Dit blott en spöklik fackla vägen lyste,
Der natten och dess syster, fasan, bor . . .
Jag brann som utaf vällust, och jag — ryste;
Jag liksom sökte skaparkornets frö,
Att dermed mata döden och sjelf dö.
Jag var vid målet. Djupt på djupet låg
En kolsvart sjö, uppå hvars tysta vatten
För evigt somnat både vind och våg,
Och på hvars nakna klippor bodde natten, —
En natt, den ingen stjerna lyste opp,
En bleklagd bild utaf sjelfmördarns hopp.
Men snart min ande i sin tvekan fann,
Hur lifvets pulsar äfven här sig rörde,
Hur ej blott min och facklans eld här brann:
Arbetets eld och lust jag såg och hörde,
Och fjerran ur de mörka djupen sam
En helig psalm på milda vågor fram.
På djupet som i höjden tronar Gud,
Hans lof ur sjelfva bergets sköte stiger;
Det står ock smyckadt som en himmelsk brud
Och blygt sin andakt vid hans kär]ek -viger.
Ja, tystna på vår jord de helga ljud,
Så skola djupen än lofsjunga Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
