Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De älska honom som sitt eget barn
Och sluta honom troget till sitt hjerta,
Der englar hviska sakta innanför;
De torka ångestsvetten från hans panna
Och blåsa slagget bort ifrån hans själ,
Att gnistan af en helig, himmelsk flamma
Må stiga mot sitt ursprung, ren och klar,
Och värma honom sjelf och glädja andra.
Hvad bättre är än bröd, de honom gifva:
Guds ord till vägkost och en hand på vägen,
Och så med fadersfröjd, med fadersömhet
De lyssna till det djupa strängaspel,
Som börjar röras, klinga underbart,
Af kärlek lifvadt, uti deras armar.
Mitt hjerta nämnt en rörande, en skön
Legend, den det har gömt i tacksam trohet.
Du känner nog igen dig uti den,
Hur, när du kom uppå ditt tåg från söder,
Att taga upp den fallna herdestafven,
Som sorgklädd låg vid stoftet af Wallin,
Dig mötte då en sång ur Odinslunden,
En högstämd sång, en kärleksfull, en varm;
Ur ynglingarnes hjertan var den gången,
Det var min harpa, som tog upp den sången.
Du kom, i känslan af ett heligt värf,
Och kände djupt, ätt du var mångas fader;
Jag satt på afstånd, undangömd och arm,
Med arfvet från min Gud i hand, min harpa;
Jag kände skaldens konst, dess höga värde,
Hur den på en gång närde och förtärde;
Jag kände lågan i min egen barm,
Hur jag var rik och dock — och dock så arm;
Jag kände, jag behöfde blott en hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
