Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som gå och gå i hvarje hjertas eden
Och tälja kärlekens och hoppets vakter,
I sybaritens armar brunno ned.
Pör qvinnan kärlek var en bortglömd sak,
Som var nedflyttad i begärens kallrum:
Som maka var hon gift med lidelsen,
Som moder tjensteamma blott åt staten. —
Det sköna gudadramat led till slut,
Sjelf religionen tagit tjenst hos staten:
Dess gudstjenst var det granna skalet blott
Omkring en redan länge maskfrätt kärna;
Dess prester voro ett begrafningsfölje,
Som sysslar kring en mäktig herres bår
Och hjelper till att bära ut den döde, —
Rökgubbar, hvilkas hela glöd förkolnat,
Som hade kosthåll hos vidskepelsen
Och lånade sin drägt af skrymteriet,
Predikande om tron för otrons barn.
Då satt ett folk och dyrkade sin Gud
På Zions borg allt efter fädrens stadgar,
Men fädrens ande lefde icke mer;
Blott här och der ett fromt, ett troget bröst
Förbidade i stillhet Herrans tröst.
Din tro fans icke mer, du löftets son,
Du Abraham! Din andakt och din ånger,
Du David, höga strängaspel på Zion,
De voro främlingar i Israel!
Och dessa ömsom starka, ljufva psalmer,
Som en gång brunno under österns palmer
På folkets läppar, i din egen själ,
De klingade nu sorgeligt och matt
I vantrons och i skryniteriets natt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
