Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som höres utaf barn och gamla blott, —
Jag menar dessa gamla, hvilka funnit,
Hur tom och fattig dock den vishet är,
För hvilken minnet frusit, hoppet smälter,
Som vet och dömmer allt och känner intet
Och vågar knappast tro uppå sig sjelf?
Vi våga se i ögat denna tid
Och drista säga, att den måste falla
Och lik en bygnad, rest på lösa sanden,
Bortblåsas af en helig Herrans storm ....
När första engeln reste sig mot Gud,
En kraft mot kraft, — han störtades från tronen.
Förnuftet är en helig stråle ock,
Men omkringgjuten af en mäktig molnbädd,
Och endast tro och kärlek dela molnet
Med vingar, burna utaf himmelsk eld:
Förnuftet utan tro är fåne blott, —
Förnuftet utan kärlek är en djefvul.
Oss höfves det att uppstå och att lofva
Det ordet, som var Gud och kom i verlden
Och lärde, hvad dess vise icke kände,
Och lefde, som dess ädle icke kunde,
Och dog, försonande med Gud hans verld! —
Ditt lifs apostlagerning, Martin Luther,
Det blef att leta fram ur klostercellen
Det dittills gömda, nästan glömda ordet
Och lemna det, ett heligt arf, åt verlden.
Ditt lifs det blef, du förste store Yasa,
Att i en kall och stormigt upprörd tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
