Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der barnsliga lockar och grånade hår
Sig blanda så ljuft om hvarandra;
Ty gubben blir barn, när det lider till vår, —
Och barn veta mera än andra.
Hvad underligt ljufligt de sinna uppå,
Som leka vid vaggan och grafven!
De ha ock sin diktrymd, de vänliga små
I gångstol, vid kryckan och stafven.
De bära så rent båd’ naturen och Gud
På spegeln af leende tåren,
Och språket, de tala, är tynande ljud
På en gång ur himlen och våren.
Nu vaknar ock ynglingens eldiga hopp;
Dess lärkqvitter börjar att höras,
Och kärlekens stjernor i bröstet gå opp,
Förr okända strängaspel röras.
Han diktar en flicka, om ingen han har,
Och gläds, att dock henne han eger,
Om verlden allt annat ifrån honom tar,
Till smycke på aftonens läger.
Men har han en öm och en älskande brud,
Då först är hans lycka fullt mogen,
Då är han så rik och så säll som en Grud
Om ock i ett torp uppå skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
