Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Den pietistiska rörelsen i Tyskland. — Förföljelser mot Folcher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domkapitlet i Pernau och mot deputerade och nu i tio år oroat
Guds församling, skall jämlikt religionsstadgarna af 1705 och
1706 vara sin tjänst och sitt ämbete förlustig. Därtill skall han,
på det att han icke må hafva tillfälle att förleda ungdomen till
sina villfarelser eller däri styrka sitt anhang eller bevista någon
af den pietistiska surdegens fördäktiga (misstänkta) samkväm
eller slutligen skriftligen utsprida sina meningar, tills vidare
insättas i fängelse.»
Ryktet om denna dom gick som en löpeld genom
Stockholm, och en stor del af det pietistiska lägret, hvilket på den
tiden var ganska betydligt, deltog på det allra innerligaste i
Folchers öde. Hans domare skickade en präst ned till honom i
fängelset för att fråga, om han icke ville återtaga sina meningar,
men han svarade, att då man icke med Guds ord under så många
år kunnat framvisa någon verklig villfarelse hos honom, hade
han intet att återkalla. Då två af konsistoriets ledamöter
ytterligare kommo till honom och beklagade hans öde, svarade han:
»Beklagen icke mig utan dem, som satt mig hit». När man
omtalade, att han blifvit sitt ämbete förlustig, svarade han: »Mitt
ämbete är Herrens, och min sak hör Gud till».
Folcher kvarhölls i fängelse ända till Karl XII:s död 1718, då
Ulrika Eleonora frigaf honom. Sedan han kommit ut därifrån,
begaf han sig till Blekinge och slog sig ned på Hjärpegården
i närheten af Asarum, hvilken gård han hade ärft med sin hustru.
Som hans familj var stor — han hade nämligen tio barn — och
han icke på flera år uppburit någon lön, var fattigdomen i
hemmet så stor, att han t. o. m. måste sälja sina kära böcker. Vid
1723 års riksdag infann han sig i Stockholm för att söka återfå
sitt ämbete, men det förnekades honom. Han erhöll dock en
mindre pension och lefde på sin gård till sin död 1729. Själf
lärer han en gång hafva yttrat: »Jag finner drägligare vara att
förlora det käraste, jag har, än vara Gud otrogen och vill icke,
så länge jag lefver, låta mig från Guds heliga ord draga, ehvad
olycka mig vidare tillfogas skulle».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
