Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Erik Tollstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 FEMTE RAPITEET:
till den grad, att han utan Guds synnerliga nåd lätteligen kunnat
duka under. Förhållandet var nämligen det, att man vid en
offentlig gudstjänst i hufvudstaden hade uti ständernas närvaro
smädat den sanna gudaktigheten, sådan den nu gestaltat sig här
i norden. Lollstadius, som varen. mansmed. futhers) tro: och
ande, kunde därvid icke tiga och låta sig i sitt samvete genom
Guds ord kallas »en tyst hund». Kärleken till Herrens sak
tvingade honom att öppet tala, när alla andra tego. Utmaningen
hade offentligt blifvit gifven, svaret måste också offentligt följa
därpå. År 1723 fjärde söndagen efter trettondedagen, sedan han
befallt sin själ i Guds hand, höll han en predikan i Jakobs kyrka,
däri han återkastade lögnen och besvarade smädelsens ord med
sanningens samt talade till försvar för gudaktighetens öfvande
så väl enskildt som i fromma samkväm. Redan detta var på den
tiden något förskräckligt. Men han gick ännu längre. Han
tillade, att; om alla biskopar och lärare efter Guds ord och därpå
grundade stadgar redligt gjorde, hvad de borde, skulle det stå
bättre till i landet både med kunskapen om Gud och med lef¬
vernet för Gud.
Detta var ett tal, som icke kunde försvaras än mindre för¬
låtas. Och det var för detta sitt tal, som han under hela sitt lif
blef hatad och fick lida. Ehuru han bemötte sina fiender med
tålamod och ett gudfruktigt sinne, kunde han dock icke vinna
allas förlåtelse. Till och med vid hans begrafning ansågo hans
egna ämbetsbröder det icke värdigt dem att inställa sig.
Han hade noga öfvervägt bekostningen och förutsåg ganska
väl följderna af detta sitt steg, men han offrade sig för Gud och
hans folk, såsom han ock själf sade: »Jag aktar icke, hvad jag
lider, blott att Guds sak icke går under utan varder prisad, för
hvilken sak jag ger mig i döden.»
Det var en ung prästman, en ringa magister, en pastors¬
adjunkt, som hade vågat draga i härnad mot kyrkans fäder och
förmän och det till och med inför den församlade riksdagen. Huru
skulle detta gå an? Han blef snart uppkallad inför Stockholms kon¬
sistorium för att aflägga redogörelse och stå till ansvar. Ödmjuk
och lugn inställde han sig inför sin öfverhet i medvetande af sin
oskuld och renheten i sitt uppsåt. Till sina förtrogna sade han:
»Jag ger mig till spillo, allenast Gud måtte bli ärad. »Den mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
