Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Erik Tollstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET 1I8:DE ÅRHUNDR. 37
dagen år 1723. Emedan han själf ingenting gjort för denna
befordran, så kunde han så mycket säkrare mottaga denna sin
nya befattning af Herrens hand. Då han nu började sin prediko¬
verksamhet, drefvos många af nyfikenhet att höra den man, som
vågat en sådan dust med allt, hvad lärdt och högt och mäktigt
och rikt var, och som under allt detta icke endast fått behålla
kappan och lifvet utan därtill vunnit befordran.’ Den lilla trä¬
kyrkan blef till trängsel fylld och måste snart utvidgas samt där¬
efter ombyggas. Äfven den nybyggda kyrkan blef alldeles öfver¬
fylld af åhörare, och en biograf säger: »Folksamlingen liknade
den vid en eldsvåda. Men stilla och mild tändes trons låga vid
det ljus, som utgick och brann vid ljudet af predikantens evan¬
geliska förkunnelse. Här utgick detta ljus, som lyser i det mörka
rummet den fallna, förmörkade människosjälen och anden, till
dess det dagas och morgonstjärnan af Jesu namn uppgår i hjärtat.»
Tollstadius lärde med makt och icke såsom de skriftlärde. Hans
biograf säger: »Det var förundransvärdt att se och höra, huru
säkra och ogudaktiga människor så väl lärare som åhörare, hvilka
kommo dels af nyfikenhet, dels i afvogt uppsåt för att uppsnappa
något, som de kunde vränga och förtyda, blefvo stundom hop¬
tals rörda, slagna, vunna, afväpnade, så att många gåfvo hos sig
uppsåt och blefvo hans vänner.» Man såg hans anlete såsom en
ängels anlete, och mången frågade: »Är det en människa eller
en ängel på predikstolen?» Man betygade honom öfverallt och
öfverljudt sin vördnad och förundrade sig öfver de nåderika ord,
som gingo ur hans mun och ljödo från hans läppar. Sådant hade
ingen hört förut, icke ens hört omtalas.
När Tollstadius såg folkets hunger efter "Guds ord; upp
tändes han af ett heligt nit i sitt inre och kunde icke gifva sig
någon ro eller nöja sig med att allenast alla söndagar och hög¬
tidsdagar predika, utan han höll dessutom under veckans lopp
läro- och bönestunder i sitt hus. Snart gick det så långt, att
ingen eftermiddag förflöt året om, utan att han var ute i husförhör.
nes” folkrika församlingar — hvarom vi längre fram skola tala —
besökte han hvartenda hus ifrån den minsta koja till det största
palats. Han ansåg det vara en plikt att personligen lära känna
ägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
