Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Lars Levi Læstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET I19:DE ÅRHUNDR. 301
maning, hvilken skulle meddelas honom genom kontraktsprosten.
Med afseende på denna behandling yttrar Löestadius följande:
»Det är annars besynnerligt, huru konsistorium kan yrka, att
syndare böra hellre lockas till bättring, när konsistorium icke själf
har lockat den af sina underhafvande till bättring, som konsisto¬
rium anser för syndare, utan hellre anser nödvändigt skrämma
den med skrapor, med hotelse tillika att vidtaga strängare åt¬
gärder, därest icke bättring åtföljer».
Det är dock klart, att man icke kan försvara detta Lee¬
stadii tillvägagående.
För att nu ersätta honom för de utgifter, han fått vidkän¬
nas i och för sin resa till Neder-Torneå, där han mottog
den s. k. skrapan, så föreslogo några af hans vänner, att man
skulle hålla en uppbörd till förmån för den orättvist behandlade
läraren. Denna insamling är en af de mest egendomliga, om
hvilka man hört talas. Hvarje kvinna, som gjort sig skyldig till
förbrytelse mot det sjette budet, skulle nämligen betala Leestadius
12 skilling. Denna s. k. tolfskillingsuppbörd gaf vapen i hän¬
derna på dem, som ville komma åt TLeestadius. "Man kan ju
fråga, hvad som var orsaken till, att han tillät denna uppbörd
ske. Månne det var snålhet och begär efter penningar? Vis¬
serligen var Lszestadius sparsam, men detta var också nödvändigt,
då han t. o. m. måste försaka de bekvämligheter, som vanligtvis
tillhöra personer i hans samhällsställning. Däremot var han alls
icke sparsam, när det var fråga om andra, och han tog aldrig
lön af tiondegifvarne, så vida de icke godvilligt lämnade honom
den. I synnerhet var han öm och uppoffrande mot de fattiga.
Däremot ansåg han sig kunna bifalla ett /rivilligt gifvande, och,
då den nyss nämnda »tolfskillingsuppbörden» skedde på frivillig
väg, ansåg han sig icke hafva någon anledning att sätta sig emot
densamma. Emellertid ådrog allt detta Leestadius ganska stora
svårigheter. Man uppdiktade t. o. m. en lång historia om honom
för att nedsätta honom i allmänhetens ögon. Det var ju icke
heller underligt, att en man, som framträdde i det offentliga med
en sådan djärfhet som Leestadius, och som utan anseende till
person angrep synd och orättfärdighet, där de uppenbarade sig,
skulle ådraga sig ovilja och försmädelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
