Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Jon Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET I19:DE ÅRHUNDR. 32 5
så att han icke skulle få veta det, förrän de skulle få öfverraska
honom därmed, då den blefve färdig. En söndagsmorgon skulle
då en af dem — enligt uppgift Jakob Norin — öfverlämna rocken
till Jon Svensson, men, då han kom in i hans hem, sade denne:
»Jaså, Jakob, kommer du med rocken nu?»
Förvånad svarade denne: »Skulle jag komma med någon
fÖOCKk är er, jag»
»Ja», sade Jon Svensson, »jag har bedit Gud, att jag skulle
få en ny rock, och han har lofvat mig, att du skulle komma hit
med den. Och nu kan jag förstå, att du kommer med den, eller
hur?» frågade han.
Norin hade nu ingenting annat att göra än att taga fram
vännernas gåfva och öfverlämna den, och Jon Svensson började
af hjärtans grund sjunga en godbit till Herrens ära.
Såsom exempel på den fyndighet, som han ofta lade i dagen,
då han, såsom ofta hände, var föremål för de ogudaktigas fiend¬
skap och begabberi, må tjäna det svar, som han gaf en länsman,
hvilken vid ett tillfälle på spe frågade honom: >»Nå, Jon Svens¬
son, skall ni omvända någon i dag?» Härpå svarade denne: »Ja,
jag kunde omvända en länsman också, om han bara ville själf.
Men då han inte vill själf, så kan hvarken Gud eller jag göra det».
Och då en oomvänd präst en gång bjudit honom till mid¬
dag och af nyfikenhet enträget bad honom omtala något af hvad
han sett och hört i trakterna, yttrade han efter en stunds betän¬
kande: »Jag såg en gång i Söderala socken på ett klockfodral
en inskription, som lydde så här:
»Jag lefver utan lif, jag går förutan fötter;
Jag räknar tidens lopp men aldrig blifver trötter;
Jag visar, att vår dag den snart till ända går,
Och säger andra det, som jag ej själf förstår.»
Samma allvar uttalar si ock i den bekanta vers, som han
diktade för en bonde, som gick på åkern och sjöng den bekanta
psalmversen: »Min högsta skatt, o Jesus kär» etc. Sedan han
en stund åhört bondens sång, utbrast han: »Antingen skall du
tiga eller ock sjunga sanning». Förvånad frågade bonden: »Är
det inte sant, det står ju i psalmboken?» Jo», genmälde Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
