Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Emelie Petersén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 TRETTIONDEFEMTE KAPITLET.
satt med granris, vanligtvis hade sin plats, stod nu en betlehems¬
krubba med den stilla, himmelska stjärnan uppöfver sig, med
herdarne, med Josef, Maria och det lilla barnet. I motsvarande
hörn af rummet stod det inbjudande kaffebordet med sina sär¬
skilda julkakor och med julrökelsen på teköket. Och midt ibland
allt detta såg man den glada, stämningsrika gamla, som kom till
alla med jul i hjärtat och julhälsningen på läpparna.»
Utan tvifvel var »mormor på Herrestad» en af de första i
Sverige, som föranstaltade om missionsböners hållande. Dessa
höllos första måndagen i hvarje månad i Herrestad, dit hundra¬
tals människor från omkringliggande trakter vallfärdade. Där
möttes präster och lekmän för att utbyta tankar med hvarandra.
Visst är, att månget välsignelserikt utsäde där skedde, hvilket
sedermera frambragte rika skördar för Guds rike.
Men det var ej nog, att mötesbesökarne vederkvicktes till
sina själar, utan, när mötet var slut, kom mormors trotjänarinna
Brita, beledsagad af andra husets tjänare med stora brickor, fulla
af mjölkglas och påbredda smörgåsar, till deras förfriskning, som
nu skulle återvända till sina hem. En del fingo härberge öfver
natten på Herrestad, ty där hade man icke glömt bort apostelns
ord: »Härbergeren gärna»! Ofta kallade fru Petersén sitt Heéerre¬
stad »Guds gamla härberge>, eller rättare Hans Herrestad.
Under all denna välgörenhet fingo invånarne därstädes rikligen
erfara, att, sedan alla voro mättade, fanns det ändock stycken
öfver.
Under all denna outtröttliga verksamhet bibehöll den gamla,
trogna tjänarinnan ett ödmjukt sinne. De ord, som ofta lågo på
hennes läppar såsom ett uttryck af hennes innersta hjärteställ¬
ning, voro dessa: »Af nåden ären I frälsta genom tron och det
icke af eder, Guds gåfva är det; icke af gärningar, på det att
ingen må berömma sig» (Ef. 2: 8, 9). Hennes dagboksanteckningar
gifva ock en värdefull inblick uti det ödmjuka troslif, hon lefde.
Efter ett långt och verksamt lif började den gamla längta
efter ro. Krafterna aftogo allt mer och mer, och hon väntade
på sin förlossningsdag. Dagen före hennes död, en lördag 1859,
lät hon bära sig ur sin sängkammare in i ett annat rum, där hon
dröjde en stund bland sin omgifning. Därpå återvände hon till
sin sjukbädd, som ock blef hennes dödsbädd. Tidigt på söndags¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
