Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 39. Peter Fjellstedts lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET 19:DE ÅRHUNDR. 457
hade aldrig någon lust att uppträda till sitt eget försvar, och därför
afmattades också allt mer och mer hånet och förtalet emot ho
nom, och han öfvervann sina fiender genom att i kärlek och tro
fortsätta med det verk, som åt honom var uppdraget. Herren
var med honom i sorgerna, och, ehuru många pröfningens vatten
gingo öfver hans själ, förskonade dock Herren sin vän och tjänare
från några större stormfloder. Den lugna och klara ställning,
som han intog gent emot sitt lifs Gud, gaf åt hela hans väsende
en jämnvikt och en mildhet, som bjöd fientlighetens stolta böljor
lägga sig. Alla dessa pröfningar kunde icke nedtrycka hans
ande djupare än till bedjarens ställning, och ifrån Herrens hand
mottog han både pröfningen och kraften att bära densamma.
Hans valspråk var, kan man säga: »Saliga äro de fridsamma,
ty de skola kallas Guds barn».
I Svenska kyrkans sköna litteratur säger Wieselgren om
Fjellstedts predikostil: »Hvad som yttrats om det, som utmärker
det renaste vatten, det som konungarne helst begära på sitt bord,
det som herdarne helst uppsöka vid bergsfoten, det gäller om
Fjellstedts predikningar». På den frågan, huru detta vatten är
beskaffadt, hvarom Wieselgren talade, svarade han: »Det bästa
vatten har sngen färg, ingen smak, 2ngen lukt», hvarefter han till
lägger: »Så är predikanten Fjellstedt utan en viss tids färg,
utan lukt af någon bland våra homiletiska skolor. Det, som i
en viss stund är mest påkalladt, framträder, hvilken annan predi
kants stereotyperade smak det än kan anses mest likna».
I samband med talet om Fjellstedts resepredikantverksamhet
säger Wieselgren några ord, som väl må behjärtas i alla tider.
Hans yttrande är följande: »Hellre än att stänga kyrkorna under
sabbaterna, genom hvilket folket blir alltmer afvandt från den
goda sedvänjan (Luk. 4: 16) att hvarje sabbat gå upp till den
närmaste synagogan, må hvarje stifts styrelse anställa resepredi
kanter, som hvar för sig förmå på helgdagarna besöka 2 å 3 kyrkor,
fria från andra förrättningar på stället än ordets förkunnande. Detta
var ju det äldsta predikosättet i kristenheten». Angående de
kyrkliga myndigheternas ställning säger Fjellstedt i bref till en
väninna: »För mig kännes det så, som blefve det här i stiftet
alltmer kväfvande — åtminstone där, hvarest luften borde vara
renast och elden brinna lifligast. Jag befarar, att den prononcerade
Ekman, Den inre missionens historia. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
