Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 40. Oskar Ahnfelts lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET I19:DE ÅRHUNDR. 473
institut. Men under all denna verksamhet kände han en tomhet
och oro i sitt inre. Musik och sång kunde icke stilla denna oro
och fylla tomrummet i hans hjärta. I Stockholm vistades på den
tiden komminister Sefström från Bjuråker i Helsingland för att
söka läkarehjälp. Han uppträdde understundom med en allvarlig
väckelsepredikan. Ahnfelt blef hans åhörare, och Sefströms pre
dikningar uppväckte ännu större oro i hans .själ. Understundom
besökte han äfven Scotts predikningar utan att dock komma till
någon frid eller ro.
Påskdagen 1841 hörde han Rosenius predika om Kristi
uppståndelses kraft och nytta, och från den dagen räknade Ahn
felt början till ett nytt lif. Han kunde nu prisa och lofva Gud
för frälsning af nåd.
Nu följde en tid af salighet och frid, hvarunder han allt mer
och mer fick inblick däri, att frälsningen var en frukt af den fria
nåden, och synnerligen kär hade han texten om arbetarne i vin
gården, emedan den så klart framhöll, huru Gud gifver allt af
fri nåd.
Det är klart, att Ahnfelt blef synnerligen fästad vid Ro
Senius, då denne kunde sägas vara hans andlige fader, och ett starkt
kärleksband knöts mellan dem för hela lifvet. Rosenii umgänge
äfvensom hans predikningar verkade uppfostrande på Ahnfelts
lif, och han befästades allt mer och mer i gemenskapen med
Herren. i
På nyåret 1844 började dock Ahnfelt att anfäktas till sin
inre människa, i det att han tyckte sig sakna den tröst af ordet,
Som han förut erhållit, och ur djupet af sitt hjärta ropade han:
>Herre, hvi träder du så långt ifrån? Jag ropar, men min hjälp
är fjärran».
Vid midsommartiden samma år ingick han äktenskap med
Klara Strömberg samt reste med sin maka till föräldrahemmet i
Skåne. Fortfarande kände han sig nedslagen och orolig, och
det syntes, som om ingenting kunde trösta honom. Rosenius
Skref deltagande bref till honom, hvarur vi vilja anföra följande:
>Det är visst svårt, att ditt mörker, dina bekymmer ännu martera
dig. Det synes svårt, ja, såsom det vore olyckligt. Men ännu
kan jag af idel tro och af egen och andras erfarenhet le och
Säga: ”Underlige, starke Gud, godt var allt det, du gjorde”. Tusen
Ekman, Den inre missionens historia. SÅ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
