Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. Andliga rörelser i Vermland och Dalsland - XII. Andliga rörelser i Karlstad och Älfdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532 FYRTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
begärlighet hörde det uppskakande vittnesbördet. Att skolläraren
Ferm midt under predikantens eldiga tal högljudt rättade honom
med afseende på ett och annat felaktigt uttryck, däraf läto sig
blott få störa. Det grofva skalet afskräcker endast makligt folk
från att smaka kärnans must och kraft.
På våren 1859 höll predikanten O. Engström sammankomst
hos handskmakaren S. Skog. Han hade till text Jesu ord: » Saliga
äro de i anden fattiga, ty dem hörer himmelriket till». Man sjöng:
Hjärtans Jesus, i ditt hjärta å
Är så godt att gömma sig.
Det var en härlig nådestund, såsom då ljumt vårregn faller
på torr åker. Köket och salen voro fullpackade af människor,
som i stillhet hörde Guds ord, men utanför stod en hop löst folk,
som -skriade, bråkade och störde sammankomsten. Midt ibland
de vildaste sällarne befann sig-v. pastorn vid domkyrkan L.
Mellqvist, hvilken var känd såsom en mot innerlig tro och heligt
lefverne fientligt sinnad man och nu sades uppmuntra orostiftarne
att störa sammankomsten. »Vänta bara», mumlade han i folk
hopen med afseende på predikanten, »vänta bara tills i morgon,
så skall du få ett annat rum> (fängelset nämligen). Men dagen
efter sammankomsten besökte den vänlige och ödmjuke predikanten
v. paston i hans hem. Han var då åtföljd af missionsskolläraren
i Väse H. Skoglund. Engström framlade för pastorn i bevekande
och öfvertygande ordalag behofvet för folket i stiftsstaden att få
höra omvändelsens och trons ord, men Mellqvist, som redan ned
stämt sin ton från gårdagen, svarade emellertid kallt och afvi
sander: sHärliv stadenvär så igod kristendom, at ingen nyhets
makare kan göra den bättre. Här behöfva vi icke er hjälp».
Harmsen öfver sådant tal upplyste Skoglund: »Ja, jag har med
egna ögon sett, hurudan den där goda kristendomen är: man
går arm i arm med hvarandra mellan krogarna, lefver i dryckeslag
och utsväfningar och åkallar den onde såsom gud. Den andliga
nöden är skriande stor. Endast den blinde och döfve förstår
det icke>.
Redan nu funnos i staden icke så få, som uppenbarligen
sökte Gud. Men under kommande årtionden skulle af den lilla
hopen blifva en stor skara. God säd hade såtts och god skörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
