Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Andliga rörelser i Dalarne - V. Graf Olof Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I DATSERNES 635
betala för sitt sammankommande. Det oaktadt kommo många verk
ligen till besinning, trodde Guds ord och uppfylldes af glädje.
Sånger till Guds och lammets ära hördes ifrån många hus samt
psalmer och andliga visor i nåden. De sjöngo och spelade Herranom
i sina hjärtan. Det svarta andliga mörkret hade vikit från våra
trakter, och Kristi ord bodde rikligen bland oss. Det var en ny
tid. Människorna vordo nya, och barn föddes åt Gud som dagg
af morgonrodnaden. Det var knappt någon jämmerdal mera på
jorden. Men detta varade icke länge. Baptisterna hade kommit
öfver hafvet, först till Stockholm och därifrån till Dalarne. Nu
uppstodo strider och slitningar emellan de troende angående
dopet. Partianden hade blåst in sitt gift i själarna, och fienderna
jublade och menade, att nu kunde man se, hvåärt allg andliga
rörelser leda.
Det fanns i Åsbyn år 1855 utom mig många andra väckta
själar, som omöjligen kunde för Guds ords och samvetets skull
öfvergå till baptisterna. Det var för anor arta kyrkan
hvarje söndag, och hos baptisterna blefvo de blott sargade och
dömda, därför att de ej kunde antaga deras doplära. De bådo
nu mig, att jag skulle läsa för dem Guds ord. Då började jag
dels att läsa utur böcker för dem, dels läste jag något kapitel
ur bibeln och talade något däröfver, eftersom Herren gaf mig
mun och visdom. Det väckte en viss förtrytelse bland baptisterna,
att äfven jag vågade öppna min mun och tala öfver Guds dyra
ord, då jag ej var med dem.
Vid denna tid kallades jag till småskollärare i Åsen och
höll ut därmed två terminer. Men, emedan mina kroppskrafter
voro otillräckliga för detta arbete, måste jag upphöra därmed.
Så småningom kallades jag äfven till andra byar för att tala Guds
ord, hvilken kallelse jag icke kunde neka till, enär jag visste,
att det fanns salighetssökande själar, som voro i behof af upp
lysning och vägledning. Jag besökte därför ofta byarna i sock
nen. Ofta var jag förskräckt däröfver, att jag kunde föra män
Niskor i säkerhet, om jag icke förkunnade dem allt Guds ord,
och fruktade öppna min mun i andliga ämnen. Men tanken
därpå, att jag kunde få vara ett redskap i Herrens hand att föra
Någon syndare till Jesus Kristus eller stadfästa någon i tron, be
höll alltid segern. Herren gaf mig nu äfven en kär ledsagare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
